Au-pair livet...
Mitt äventyr började den 16/8 2009.
Tyskland skulle bli mitt nya hemland för ett ar (om inget gick fel).
Jag hade precis varit en vecka i Frankrike innan och sovit i tält, ocvh nu skulle jag ga av bussen i Tyskland istället för att följa med hem till tryggheten i Sverige. Efter en natt pa en buss känner man sig mer som ett troll än som en människa men det hade jag inte tid att bry mig om. Spänningen och känslan av att det som jag sa länge väntat pa och fanitserat om skulle börja upptog alla tankar. (fas jag var väldigt tacksam att jag hade haft turen att träffa dom en gang innan).
Da kunde jag bara nagra fa ord pa tyska och det hade inte varit omöjligt att räkna dom och jag undrade vem som var galnast, jag som akte hit utan sprakkunskaper eller de som trots det lät mig komma).
Den första tiden trodde jag aldrig att det skulle ga, spraket är ju en stor del av vardagen! Óch jag försod knappt ingenting av vad som sas, varken i verkligheten eller pa tv:N eftersom de dubbar ALLT här.
Det var ungefär som pa film, där nagon slar i huvudet och blir medvetslös och sen vaknar upp i nan fantasivärd pa en helt annan planet.
Redan första veckan gjorde jag mina sma (och större) misslyckanden och misstag och flera ganger trodde ajg att slutet var nära. Nervositetshandlingar skulle jag kalla det men klantighet är nog inte heller helt fel.
"det här gar aldrig" (ja jag är fran närke)
"Är det min grej?"
"Är det för stort och för mycket ansvar?"
"Är jag verkligen tillräckligt mogen?"
"Vad tänker dom?"
"gör jag rätt eller är jag bara en börda?"
"Kommer jag nansin lära mig spraket?"
tankar var manga och de flög som demoner i huvudet, En del kunde ajg fa svar pa med tiden men hela tiden tillkom nya och jag insag snabbt att vissa skulle jag aldrig fa svar pa.
